Värsta uppbrottet nånsin...

Lugnet före stormen...
 
Min far och hans "grabbgäng" åkte till Tuddal för första gången år 1984 och detta blev en årlig tradition för dem. Främst för fiskets skull. De har varit på flera andra ställen men det var Tuddal som fick dem att fastna för stället.
 
De första åren hyrde de en stuga, det var inte förrän år 1991 som två av karlarna bestämde sig för att skaffa en husvagn och ha den permanent på campingen. Så sen 1991 har husvagnen stått där och karlarna har återvänt dit varje sommar för att fiska tillsammans. Med åren försvann karlarna en efter en tyvärr som livet är. Nu återstår bara far och den andra generationen som har hakat på denna tradtition. Det vill säga familjen. 
 
Det kostar naturligtvis att ha en husvagn på en camping. Min far och campingens ägare hade ett muntligt avtal. Han fick billigare för att han/vi inte brukar husvagnen under vintern och så har det alltid varit.
 
Detta fick ett abrupt slut igår. Det har gått hastigt men bara för någon månad eller två fick vi veta att ägaren till campingen hade dragit sig tillbaka på grund av cancer. Istället tog sonen och svärdottern över campingen. Vi anade oro att förändringar skulle ske men vi trodde aldrig det skulle gå till så här.
 
Igår kväll när jag och far avnjöt en kväll framför teven i husvagnen efter en lyckad fiskedag så såg jag de nya ägarna gå runt på campingen. Jag berättade detta för far och han gick ut för att prata om årets betalning. Till vår överraskning så begärde de fullt pris nu och inte enligt det muntliga avtalet. Det skulle innebära dubbla kostnaden för oss. Att betala 6000 kr extra för vintersäsong när vi ändå inte är där är att kasta pengar i sjön. Betala eller flytta blev domen.
 
Detta blev för mycket för mig. Jag var tvungen att gå ut och rensa tankarna. Tuddal är som ett andra hem för mig och att bli "vräkt" på detta viset sårade mig djupt. Även far låg sömnlös ett tag den kvällen och grubblade.
 
Mina ögon var så svullna dagen efter. Men mitt hjärta kändes verkligen som den gick i kras. Värsta uppbrottet nånsin.
 
Far var inte redo att ge upp så lätt. Han frågade på campingen bredvid om det fanns plats där. Icke. När vi skulle åka hem stannade vi till på en mindre camping på väg upp mot Tuddal. Han pratade med ägaren där och ägaren var väldigt tillmötesgående och förståelig. Denna camping heter Höystul och är väldigt liten. Dock finns de viktigaste nödvändigheter där som jag anser man behöver på camping det vill säga dusch och toalett. Folket på campingen var så trevliga, fint läge och betydligt billigare än på den andra campingen. Till och med billigare än det gamla priset. Far reserverade en plats där och i augusti påbörjar flytten från Tudal centrum 7 km söderut på Höystul camping. 
 
Så allt löste sig. Men ändå. Jag känner mig fortfarande sårad på grund av behandligen vi fick. Far är inne på 33:e året i Tuddal och så blir man bemött på detta viset?! Är det så man behandlar stammisar? 
 
Denna sommar kommer jag spendera sista sommaren på Böen camping i en vecka själv i husvagnen. Precis som förra året. Det får bli som ett avsked då. Med sorg i mitt hjärta blickar jag/vi framåt på en ny camping och nya äventyr och skaffar nya underbara minnen. Tuddal är fortfarande magnifik. Jag är ju som sagt märkt för livet. (tatuering och minnen) Men efter den behandlingen så får det vara! Men platsen som sagt.... Tuddal i mitt hjärta <3

Kommentera här: