Våga bryta mönstret

Det är fascinerande att med åldern och lite sömnlöshet gör att man kan komma till insikter som stämmer så bra på mig och man hade önskat att jag hade kommit på dem tidigare.
 
En sådan fick jag för ett par veckor sen. Varför jag föredrar/behöver vara själv för det mesta. Varför jag har så svårt att öppna mig för andra personer.
 
Ända sen barnsben har jag varit lite orolig för att vara bland folk. För vad jag än verkade göra och säga så var det fel. Jag var retad och till och med mobbad. Mobbningen tog mer fart på högstadiet då det blev viktigare att passa in. Men allt jag gjorde var fel. Jag var udda. Försökte jag smälta in så fick jag skit för det också, blev kallad wannabee. Till slut kunde jag inte göra något utan att bli anklagad. Jag fattar inte vad jag gjorde för fel och varför de hakade upp sig på det. Vad hade de med det att göra liksom? Suck.
 
Detta hänger tyvärr med än idag. Vi alla gör misstag då och då, vi är ju ändå bara människor. Errare humanum est = att fela är mänskligt. När det väl händer så kommer alla minnen tillbaka. Jag blir orolig att bli dömd igen. Bli kallad dum, konstig, du kan ju ingenting, varför är du här och så vidare. Självförtroendet går ner.
 
Min överlevnadsinstikten säger då till mig att undvika sådana situationer. "Alone is what I have, alone protects me" från Sherlock. Låter lite sorgligt kanske men när jag är själv så kan ingen döma mig. Mina katter dömer mig inte. I mitt hem kan jag vara mig själv och pusta ut.
 
Med åldern skiter man till slut i sådana saker, jag gör på mitt sätt i alla fall. Men det blir ändå att jag undviker vissa situationer/grejer bara för att jag inte orkar med det mentalt. Det är inget personligt eller illa menat mot andra.
 
En annan insikt jag hade var inatt. Detta med mina misslyckade förhållanden. Jag sökte efter ett mönster och jag hittade den. Alla jag har varit med har på ett sätt och vis varit "needy" och jag pallar inte sådant i längden. Jag gav och gav och de bara tog och tog. Jag känner att jag gjorde det mesta, tog initiativ, jobbade, tog hand om ditten och datten. Jag är feminist men detta är löljigt! Jag har hört killar skämta om feminism och de säger "ja men då betyder det väl att kvinnan ska ta mer för sig och jobba mer, är det inte det de vill?" NEJ! Det är inte feminism = jämställdhet om kvinnan helt plötsligt ska göra mer.
 
I ett förhållande så föll jag för honom för att han verkade ta hand om mig i början. Gav mig presenter, blommor och lagade mat åt mig. Äntligen en som tar lite ansvar tänkte jag. Men så fort vi flyttade ihop så blev han bekväm och helt plötsligt kunde han inte göra dessa saker längre för det gjorde honom "stressad".
 
Om jag ens vill ha ett förhållande i framtiden så måste jag bryta mönstret komplett! Verkligen ta tiden att lära känna personen. Jag orkar verkligen inte med att "fostra" en till partner. Jag vill ha en ansvarsfull karl som tar hand om mig för en gång skull! Oj så feministiskt...men ni förstår väl vad jag menar. Allstå för mig är det inget skämt om att förspel är när en karl diskar, lagar mat eller städar medans jag får slappa. Himmelriket säger jag! Jag har hälsat på flera tjejkompisar vars karlar gör någon nytta i bakgrunden och jag blir lika imponerad varje gång. "Kan HAN sånt?!"
 
Så ja, det är positivt att åldras. Man lär känna sig själv och vet mer vad man kan, inte kan, vad man vill och inte vill. Så där, skönt att skriva av sig lite.