Att bli förminskad

Så kändes det för mig igår efter ett samtal med ams. Februari var en trög månad för mig. Jag hittade inga jobb att söka samt så får vi inte glömma att jag mådde sämre den månaden innan jag (äntligen) påbörjade behandlingen mot bättre välmående.
 
Så med andra ord så blev det ingenting att rapportera till ams den månaden. Under samtalet förklarade jag detta och att jag har nu kommit igång bättre med jobbsökandet. Jag har ju mer kraft idag. Så jag tyckte att var till belåtelse och mannen från ams tyckte också det lät bra. MEN, han är ändå tvungen att meddela till a-kassan över att jag sökte inga arbeten under februari. Suck...
 
Jag vet ännu inte vad a-kassan kommer att säga om detta. Jag hoppas de har förståelse över situationen. Jag gör ju MITT bästa. Efter samtalet blev jag lite butter. Jag känner mig maktlös när de håller på så. Gör du inte som du blir tillsagd att göra så skvallrar vi typ. Jag känner mig som ett barn igen som frågar mina föräldrar om tillåtelse om nånting. Jamen, det är ju så det känns. Andra har just nu kontrollen över min lilla ekonomiska trygghet. Klart man mår dåligt av detta och känner sig förminskad.

Kommentera här: